Det är konstigt. Det finns så många sexuella preferenser där ute att jag ibland undrar hur folk över huvud taget får ihop det. Hur alla dessa par lyckas med att ha ett för båda lika gynnsamt sexliv. Nu menar jag inte att man vill ha sex lika ofta – för det verkar inte existera någonstans. Men jag tänker på…ja, sättet att göra det på helt enkelt.
Det borde ju rent logiskt hända hela tiden att folk med totalt olika fetisher blir kära och får lite svårt att kompromissa i sänghalmen. Nån som vill ha strypsex, nån som inte vill det…
Men jag träffar liksom ändå aldrig på en jag-vill-klä-mig-i-blöjor-och-bli-förnedrad-man. Aldrig. Fast jag vet att de finns. Jag lyckas liksom oftast hamna med män där vi är någolunda kompatibla. Och jag finner det underligt. Det syns ju inte utanpå när man träffas liksom (om man inte har läderdräkten på sig vid tillfället i fråga, naturligtvis).
Men jag undrar vad som kommer hända den dag jag står öga mot öga med mitt livs kärlek, som en kväll när jag tänkt föreslå en mys-missionär, har kedjat fast sin latexinsvepta kropp i garderoben och lämnat en läderpiska på sängen. Börjar man ens prata om en kompromiss då? Och vad skulle det ens vara?
Och alternativet? Att man lämnar den man är kär i? Det är ju också kul, verkligen en höjdare. Nej, för faan, förklara för mig hur detta fungerar! För det här måste ju ändå hända, rent logiskt, rätt ofta? Fröken pryd möter Leather-Jack och ljuv musik uppstår. Det finns en gunga i taket, men hon ler och kör på? Mormorstrosorna av, nu jävlar blir det åka av!
Publicerad iKatastrof, Relationer, Sex
